Myternas midsommar och sommarsolstånd

Den 21 juni inträffar sommarsolståndet, en av våra mest mytologiskt laddade dagar på året. Här kommer några exempel som hjälper dig att ladda upp för en riktig sagodag. Kanske kan det också förhöja nöjet av årets midsommarfirande?

Sommarsolståndet är den tidpunkt då solen står som allra högst på det norra halvklotet. År 2011 inträffar sommarsolståndet den 21 juni klockan 17.16. Därefter blir det tyvärr mörkare igen ända fram till den 22 december. Firandet av midsommar är direkt kopplat till sommarsolståndet men av olika skäl har det halkat några dagar iväg i kalendern.

I många länder tänder man stora midsommarbål. Bål är traditionellt ett sätt att fördriva oknytt och onda väsen. I Danmark har man tagit ett steg till och placerar häxor gjord av halm på bålen. Det ska påminna om 1600-talets häxbränningar och jaga bort eventuella återstående häxor.

Nyhedningar, däribland moderna häxor (så kallade wiccaner), har troligen ganska svårt för den danska seden att högtidlighålla häxbränningarna under midsommarfirandet. Nyhedningarna är en brokig skara som tillber guden och gudinnan representerade av gudar från exempelvis den fornnordiska eller den keltiska mytologin. Sommarsolståndet är emellertid en stor gemensam högtid och vid särskilda platser som Stonehenge samlas tusentals nyhedningar (och sensationslystna åskådare med ölburkar) för att genomföra sina fruktbarhetsritualer.

Fruktbarhetsmagi och midsommar är precis lika närvarande i vårt svenska midsommarfirande, även om de flesta kanske inte tänker på det. Vad sägs om seden att plocka sju sorters blommor och lägga dem under huvudkudden för att få drömma om sin tilltänkta livskamrat? Eller att resa den lövklädda midsommarstången, som symboliserar en väldig fallos med ringar och allt, och sedan dansa runtomkring den? Allt för att befrukta jordmodern, förkristet så att det förslår!

Hur detaljerad ska en saga vara?

Ska en saga ha långa beskrivningar, eller ska den lämna det mesta åt läsarens fantasi? Det är troligen en av de vanligaste frågorna sagoberättare ställer sig, både när sagan skrivs och i efterskott när självkritiken kommer krälande och orden på skärmen eller papperet bara ser klumpiga och ofullständiga ut.

Sagornas beskyddare menar att det finns goda exempel på både längre och mer sparsamma beskrivningar, men föredrar de korta. Få berättare klarar av att måla upp bilder som överträffar de bilder läsaren själv målar upp i sitt inre och ju fler detaljer som författaren tvingar på sin läsare desto mer stör han nöjet att måla upp en egen bild. Mindre blir därför oftast mer, för att låna ett engelskt uttryck.

En metod att skapa goda sagor är därför att skriva ner berättelsen med så få och korta miljö- och detaljskildringar som möjligt, och sedan gå tillbaka och fylla i enstaka detaljer som ger läsaren ledtrådar om hur något ser ut men utan att säga för mycket. Då minskar risken för att berättelsen urartar till långa listor över detaljer som inte tillför berättelsen något. Istället lyfts några detaljer med stort symbolvärde fram. Dem kan man komma ihåg och fantisera vidare omkring.

Många folksagor kan sägas vara uppbyggda på sådant sätt. ”Det var en gång en kung och en drottning. Deras dotter var den vackraste prinsessan i sju kungadömen och till deras slott kom ständigt nya friare som hoppades vinna hennes hand…” Det enda adjektivet i exemplet säger att prinsessan var vacker men texten målar ändå en levande bild genom att beskriva en situation med hjälp av några få substantiv och verb.

De isländska sagorna är definitivt uppbyggda med ett minimum av detaljer, bortsett från de stundtals långa släktskapsredovisningarna som gör att vissa avsnitt får karaktär av telefonkatalog. Snart sagt den ende som får en längre beskrivning är den störste hjälten av dem alla, Gunnar på Lidarende, från Njals saga. Men det är en ganska händelsefylld och humoristisk beskrivning, och den som fortsätter att läsa finner inte många onödiga adjektiv som tynger texten.

Med andra ord: Lägg kraften på att skapa en spännande och relevant situation som kan bli motor för sagan. Då kan du gott och väl strunta i långa och störande beskrivningar och låta läsaren njuta av själva sagan.

Skatter, skatter underbara, tjusiga skatter…

Årets deklarationsmaraton är över och staten räknar nu skattepengarna för glatta livet. En påminnelse om skatter som berättartema kanske kan därför vara på sin plats.

Beroende på vilken syn man har på skatter kan flera berättarteman byggas upp. En berättare med borgerlig världssyn sätter skattebetalaren som huvudperson och skattmasen som skurk:

Skattebetalaren Sara kämpar i sitt ekorrhjul för att få det att gå ihop. Hon jagas av en orättfärdig insamlare som ständigt letar fel, Martin. Katastrofen närmar sig – kanske gör Sara ett misstag, kanske försöker hon behålla mer än vad insamlaren tillåter eller kanske höjs skattetrycket så mycket att hon nästan knäcks.

Sara vägrar att låta sig förtryckas. Hon vill behålla frukten av sitt slit och tar strid mot insamlaren och beskattningssamhället. Insamlaren Martin accepterar inte en sådan provokation mot hans makt utan går till motangrepp. Sara dras inför rätta, hon utmålas som en girigbuk av kvällspressen och socialdemokraternas partiledare håller tårfyllda anföranden där Sara utpekas som en tjuv som tar ifrån skolbarnen deras kritor.

Hur slutar berättelsen? Blir Sara ledare för en gräsrotsrörelse som i grunden skakar ett orättfärdigt system? Eller blir Sara en martyr som tvingas ta sitt liv eller möglar bort i ett fängelsehål?

En berättare med socialistisk världssyn vänder troligen på rollerna:

Pensionären Per har det inte så roligt på sitt äldreboende med industrilagad mat. Personalen försöker göra hans liv lite bättre, men de tvingas sluta en efter en. Till sist tvingas äldreboendet stänga och Per hamnar i ett förfallet getto utan tillsyn. En tid senare sitter Per med sin rullator på en parkbänk och får av en händelse höra hur en direktör redogör för en annan höginkomsttagare hur hon brukar smita från skatten. Per ser ingen annan råd än att ringa kvällstidningarna och snart är drevet efter direktören igång. Men direktören låter sig inte bli ett jagat byte ostraffat, och snart blir Per den verkligt jagade.

Även förra året uppmärksammade Sagornas beskyddare självdeklarationen, med referenser till några klassiska berättelser: Deklaration på ont och gott.

Påsken och den döende guden

Påsken är en fantastisk tid för alla som är intresserade av sagor och legender. Redan de kristna och de judiska påskberättelserna är riktiga arketyper för kraftfulla berättelser – i den kristna versionen hur guds son genomgår tortyr och dödskamp för att sedan återuppstå och besegra mörkrets makter.

I den judiska traditionen är Pesach (ordet som är ursprunget till svenskans ”påsk”) högtiden då man minns uttåget ur Egypten och hur gud hjälpte judarna att bli fria genom att vägleda Moses och plåga egyptierna med de sju hemsökelserna  tills de släppte judarna fria, hur havet delade sig för att släppa förbi de flyende judarna när egyptierna sedan jagade dem och hur manna föll från himlen för att föda det svältande folket i Sinaiöknen. Vilken berättelse!

Särskilt den kristna påskberättelsen har ännu äldre rötter. Guden som dör för att sedan återuppstå är ett vanligt tema i antika religioner, som en del av årscykeln. Guden föds om våren, befruktar gudinnan runt valborg, växer sig allt starkare under sommaren för att sedan dö under hösten. Vinterns kyla speglar gudens frånvaro men tack och lov återföds guden under våren och allt börjar om. Gudarna och gudinnorna har olika namn i olika delar av världen, exempelvis i de grekiska, egyptiska, keltiska och sumeriska religionerna, men temat är detsamma.

Vid sidan av påskens rötter finns det så många roliga aspekter ur folktron som kommer fram. Häxorna som rider till Blåkulla för att festa med självaste Belsebub, påskharen som kommer med ägg, äggen själva som symboliserar livet, och fisken som användes som symbol av de tidiga kristna. Med andra ord, påsken erbjuder gott om inspiration för nya sagor.

Krigsmånaden mars

Mellanöstern står i lågor och diktatorer utmanas av omfattande protester. I Libyen har situationen urartat till inbördeskrig. Det finns kanske anledning att koppla våldet till den rådande krigsmånaden – mars.

Det var den romerske krigsguden Mars som gav sitt namn till månaden. Mars uppträdde vanligen som en ung och ofta naken gud. I den grekiska mytologin, som romarna till stora delar lånade in, motsvarades han av guden Ares.

Göm kniven i ett leende

Sagoskurkar porträtteras ofta som fula, hemska och skräckinjagande. Men den värsta sortens skurkar är ändå den oskyldiga, väna och intima sorten, som offret släpper in på livet utan att upptäcka huggtänderna. När offret frivilligt brutit ned sina skyddsbarriärer och är som mest sårbar slår skurken till.

Att klä sagoskurkar i oskyldiga förklädnader är vanligt inom skräckfilmgenren. Tänk bara på ”Den onda dockan”, där en leksaksdocka rymmer en massmördares själ, eller skräckkomedin ”Gremlins” där det söta kramdjuret Gizmo får ofrivillig avkomma som förvandlas till mordiska småmonster.

I den klassiska sagotraditionen är förtroendeväckande skurkar också ett vanligt och kraftfullt berättargrepp. Vad sägs om ”Hans och Greta”, där häxan i pepparkakshuset först låtsas vara barnens vän för att sedan göda dem inför en festmåltid med Hans som tilltänkt huvudrätt.

I den kinesiska samlingen av rackarknep som går under namnet 36 strategier finns en strategi som kallas ”Göm kniven i ett leende”. Dölj dina avsikter och bli förtrogen med den du vill förgöra.

På tal om Kina uppmärksammade Svenska Dagbladets kinakorrespondent Ola Wong hur myndigheterna sätter press på utländska journalister i samband med demokratiprotester. Givetvis bakom ett leende.

Tredje delen i berättarskolan – om sagans inre logik

Nu finns den tredje delen av berättarskolan uppe på Sagornas beskyddare, där du kan läsa om sagans inre logik. För att en berättelse ska kännas äkta måste den vara sann mot sina egna regler och det är du som berättare som gör hela skillnaden.

Klicka här för att komma till sidan om sagans inre logik.

Julrim med sagokänsla

Det kanske allra roligaste med julen och julklapparna är möjligheten att få rimma obegränsat, och dessutom få åtminstone en person som är villig att lyssna uppmärksamt till dina alster i förhoppning att lista ut vilka skatter som döljer sig bakom rimmen.

Men hur ska man utnyttja tillfället att fläta in sagor i julrimmen? Sagornas beskyddares tips är att göra på samma sätt som när du ska skriva en saga – måla upp en berättarsituation som innehåller fragment från sagans värld.

Att skapa en berättar situation betyder att man målar upp en instabil situation som måste förändras, och att det är situationens instabilitet som blir motor för berättelsen. På det sättet berättar sagan sig själv och berättaren måste inte hela tiden stanna upp och tänka efter vad som ska hända. Det räcker att ge berättelsen en knuff vid de punkter där det finns flera tänkbara fortsatta handlingar. Mer om sagoberättande utifrån en berättarsituation kan du läsa om i sagoskolan här på Sagornas beskyddare.

När du har bestämt dig för en berättarsituation som är spännande att skriva ett julrim om, exempelvis en redan befintlig sagomiljö, är det bara att stoppa in julklappen där och se vad som händer. Måla upp bilden eller sagans händelseförlopp framför dig och skriv bara ner vad du ser. Försök inte styra rimmet för mycket.

Särskilt väl passar sagorim förstås till presenter som kan ses som sagoanknutna i sig själva, men en sagovinkel kan ges åt helt vanliga presenter. Här kommer ett exempel som du gärna får låna eller spinna vidare på:

Rim till en platt-TV
(Som stoppas in i modifierad version av sagan om Snövit. TV:n får helt enkelt ta spegelns plats.)

”Spegel, spegel på väggen där,

säg vem som skönast i landet är,

Eller fetast uti världen

Eller vem som gick den långa färden

 

Allt kan du min spegel visa,

Tråk och ensamhet förvisa,

Men jag måste ändå akta mig väl

Så du inte lakar ur min själ”

(Kanske lyser ovilja mot överdrivet tv-tittande igenom alltför mycket här, men det är fritt fram att ändra slutrimmet.)

Har du egna julrim med sagokänsla får du gärna dela med dig av dem här på Sagornas beskyddare. Klistra in dem som en kommentar så kommer de i ett eget inlägg.

0 Comments

Nu kan du översätta Sagornas beskyddare

Från och med idag finns en översättningsfunktion på Sagornasbeskyddare.se. Det är bara att välja ett valfritt språk i språkrutan i högerspalten och se vad du tycker. För att vara översatta av ett helt automatiskt verktyg blir förvånansvärt många meningar riktiga, åtminstone i den engelska översättningen. Den kinesiska översättningen blir mer komisk men ett och annat blir helt korrekt där också. Läs och glädjs.

Hämnden är ljuv – och måttlig?

En kulturartikel i Svenska Dagbladet diskuterar idag hämnd – och menar att många sagor förespråkar hämnd, men av rimliga proportioner. Det är ett intressant resonemang som förs och det ligger mycket i att hämndskildringar är roligare att läsa om de är rimliga i sina proportioner. Om allt genast blir en fråga om liv och död kan det bli ganska tjatigt och kännas konstruerat.

Men det finns i sagans värld många exempel på hämnd som eskalerar till väldiga blodbad även för mindre oförrätter. Ett favoritexempel på det är det mäktiga kinesiska sagoverket Berättelser från träskmarkerna, där knappast någon av sagans många huvudpersoner låter nåd gå före rätt. Läsvärt och roligt på ett förfärligt vis.

H C Andersens sagor tar också ofta upp hämnd. Eller vad sägs om sagan om Storklas och Lillklas, där Lillklas gång på gång på utstuderat listiga och ondsinta vis hämnas på Storklas som förtrycker honom. Bland annat lurar han Storklas att slå ihjäl sin egen mormor och får till sist drummeln att ta livet av sig själv (med Lillklas hjälp) genom sin girighet. Lillklas hämnd är förutom att vara ryslig även ganska roande, eftersom just sagoberättande spelar en avgörande roll.