Killingarnas olika syn på berättande?

Svenska Dagbladet har inom loppet av några dagar publicerat två texter med koppling till berättande och till medlemmar av killinggänget: en krönika av Andres Lokko och en intervju med Robert Gustafsson som andas helt olika inställning till berättande och fantasi.

I krönikan ”Medeltidsveckan pågår helt ostört” ondgör sig Lokko över att flera sagofilmer är på väg från Hollywood. I själv verket är Lokko så upprörd över detta att hans krönika frossar i föraktfulla uttryck. Eller vad sägs om:

Så även jag tänker fortsätta använda medeltidsveckan som ett symboliskt samlingsnamn för alla tre och halv timme långa fantasifilmer där handlingen undantagslöst kan sammanfattas med att tretusen män med dragna svärd och yxor rusar mot varandra i lera, alla iklädda forngrekiska läderkjolar eller strumpbyxor. Och de bör givetvis göra det till den tyske kompositören Carl Orffs obligatoriskt gotiska Carmina Burana. Oavsett vilket årtusende handlingen egentligen äger rum i. Eller på vilken kontinent. Det är inte så noga.

Eller kanske:

Det är ju ingen hemlighet att de rent estetiskt utgör filmens konservativa motsvarighet till bombastisk heavy metal, rollspel och, förstås, dataspelsvärldens kärlek till hedniska namn och hillebarder. De kostar miljarder, någon går uppenbarligen och ser dem allihop. Ändå befinner deras upphovsmän – ja, alltid män – sig alltid i automatisk försvarsställning redan innan de haft premiär

Jag älskar ju också att slarvigt dra dem alla över en lätt föraktfull kam. Men det märkliga är hur även de som känner sig manade att rusa till valfritt mastodontepos försvar gör det med en uttalad medvetenhet – med den så kallade glimten i ögat – om hur masscener med soldater i skinnkjolar är något djupt löjeväckande.

Även om Lokko kan ha en poäng i att Hollywood skulle må bra av att våga sig utanför sin dramaturgiska regelbok är andan i hans text skrämmande fientlig mot sagoälskarna. Exakt varför är det så fel att drömma sig bort till en annan värld målad i episka sagofärger? Varför förlöjligar och förminskar Lokko alla dem som gillar det? Är det för att sagovärlden rymmer så många fler färger än hans egna fyra nyanser av brunt?

Den andre killingmedlemmen som figurerar i SvD är Robert Gustafsson som intervjuas om relationen till sina alter egon:

Han berättar att han har ägnat så mycket tid åt sina karaktärer att han har tappat bort sitt eget jag.

– En normal människa lär sig mer och mer om sig själv ju äldre man blir, men för mig är det tvärtom. Jag har en ganska tydlig bild av mig som barn och som tonåring. Idag när jag ser mig i spegeln är bilden mycket mer diffus. Vad vet jag om personen jag ser? Ja, att han gillar fläskkotlett och kall öl.

Är inte det sorgligt?

– Jo, det kan vara en sorg, men jag har så roligt samtidigt att jag inte kan sörja riktigt. Jag hinner inte, säger han och ser mer trött än road ut.

Gustafssons intervjusvar andas betydligt större kärlek till fantasi och berättande. Och han är knappast den ende berättare som har problem med otydliga gränser mellan den påhittade och den fysiska världen. Det kan rentav ses som ett lyxproblem, och han verkar trots det ha betydligt roligare än Lokko.

Vem vet, en saga eller två kanske även kan muntra upp Andres Lokko.

One Response

  1. Jan Grimlund says:

    skall kolla kultursidorna bättre – detta har jag missat.

Leave a Reply

Using Gravatars in the comments - get your own and be recognized!

XHTML: These are some of the tags you can use: <a href=""> <b> <blockquote> <code> <em> <i> <strike> <strong>