Hämnden är ljuv – och måttlig?

En kulturartikel i Svenska Dagbladet diskuterar idag hämnd – och menar att många sagor förespråkar hämnd, men av rimliga proportioner. Det är ett intressant resonemang som förs och det ligger mycket i att hämndskildringar är roligare att läsa om de är rimliga i sina proportioner. Om allt genast blir en fråga om liv och död kan det bli ganska tjatigt och kännas konstruerat.

Men det finns i sagans värld många exempel på hämnd som eskalerar till väldiga blodbad även för mindre oförrätter. Ett favoritexempel på det är det mäktiga kinesiska sagoverket Berättelser från träskmarkerna, där knappast någon av sagans många huvudpersoner låter nåd gå före rätt. Läsvärt och roligt på ett förfärligt vis.

H C Andersens sagor tar också ofta upp hämnd. Eller vad sägs om sagan om Storklas och Lillklas, där Lillklas gång på gång på utstuderat listiga och ondsinta vis hämnas på Storklas som förtrycker honom. Bland annat lurar han Storklas att slå ihjäl sin egen mormor och får till sist drummeln att ta livet av sig själv (med Lillklas hjälp) genom sin girighet. Lillklas hämnd är förutom att vara ryslig även ganska roande, eftersom just sagoberättande spelar en avgörande roll.

Leave a Reply

Using Gravatars in the comments - get your own and be recognized!

XHTML: These are some of the tags you can use: <a href=""> <b> <blockquote> <code> <em> <i> <strike> <strong>