Vad är sagans inre logik?

En saga är en slags överenskommelse mellan berättaren och läsaren. Läsaren läser eller tar del av berättarens berättelse så länge som sagans upplevs vara värd att läsa och berättaren skriver vidare på sagan som läsaren kan läsa, så länge sagan upplevs värd att fortsätta skriva.

För att berättare och läsare ska hitta varandra krävs det att båda kan lita på sagan. Om författaren ägnar hundra sidor åt att beskriva en medeltida miljö och en karaktär på sidan hundraett sliter fram en pistol eller tänder en glödlampa kräver berättelsen en förklaring för att förbli sann mot sig själv. Förklaringarna måste inte vara övertydliga, ibland räcker det med antydningar, men om berättaren bryter mot berättelsens flöde och inre grundregler kan berättelsen kännas falsk och förfuskad.

Hur strama regler för den överenskommelsen en berättelse har beror helt och hållet på berättaren. En bok som Liftarens guide till galaxen är så skruvad rakt igenom att nästan allt kan accepteras av läsaren. Man får anstränga sig ganska ordentligt för att hitta på något som absolut inte skulle kunna hända. I en berättelse som marknadsför sig som en romanform av verkliga händelser är ramarna däremot betydligt snävare. Men oavsett vilken berättelse det handlar om finns det regler för vad som stämmer överens med berättelsens egna spelregler.

Ibland kommer det förstås in annat som stökar till tanken om en överenskommelse mellan berättare och läsare. En berättare som tjänar stora pengar på sina sagor kanske pressar ur sig en fortsättning på en tidigare uppskattad saga, trots att fortsättningen är både platt, innehållslös och bryter mot sin inre logik. Läsaren blir troligen besviken men läser ändå fortsättningen för att få reda på hur det går för älskade karaktärer. Men låt oss strunta i sådant just nu och bara titta på den rena överenskommelsen mellan läsare och berättare. Det handlar nämligen om trovärdighet och att berättelsen ska uppfattas vara ärlig mot sig själv.

När du själv skriver en saga måste du bestämma dig för vilka inbyggda regler som ska gälla för just din saga. Här nedan följer ett par exempel på hur sådana regler påverkar sagan, de flesta är hämtade från fantasylitteraturen där frågan om sagans inre logik blir extra tydlig eftersom berättaren till och med ändrar naturlagarna.

Karaktärernas drivkrafter

För en karaktär som lockas ut på äventyr av ren upptäckarlusta räcker det med antydningar om nya spännande upplevelser för att locka denne på villospår. Men om karaktären plötsligt är beredd att gå över lik för att exempelvis uppnå hämnd kan berättelsen förlora sin trovärdighet.

Ett exempel på brott mot en berättelses inre logik när det kommer till karaktärernas drivkrafter finns i filmversionen av Narniaboken Kung Caspian och skeppet Gryningen. Huvudkaraktären Edmund hittar en källa som förvandlar föremål till guld, och han drar vapen mot kung Caspian för att få behålla skatten.

Om Edmund tidigare uppträtt som en person som tyckt att rikedom var viktigt hade det kunnat gå, men även om han visat prov på flera mindre smickrande personlighetsdrag tidigare i berättelseserien är kopplingen för svag. Här bryter berättelsen mot sin egen logik. Hela sekvensen känns bara tillgjord och sagostämningen löses upp.

Hur löser karaktärerna sina svåraste utmaningar

De dramaturgiska lagarna föreskriver att sagans mest dramatiska punkt ska inträffa mot slutet, så att spänningen hela tiden höjs och läsaren lockas att fortsätta följa med i sagan. När så den sista stora utmaningen kommer ställs allt på sin spets. Då är det extra viktigt att berättelsen följer sina egna inbyggda lagar.

Här finns det många exempel på att berättare tar till tjuvknep för att förklara hur huvudkaraktärerna övervinner utmaningarna. I avslutningen på den fjärde Harry Potterboken, Harry Potter och den flammande bägaren, duellerar Harry Potter med ondskans furste Voldemort. De skickar samtidigt trollformler på varandra och deras trollspön låses fast vid varandra. Då hoppar flera spöken fram ur Voldemorts trollspö, själarna efter dem skurken har dödat, och hjälper Harry att komma undan. Det är ett typiskt exempel på hur en berättare har skapat en så hopplöst svår situation för sin hjälte att det enda sättet att bena ut den är att skriva till en helt ny regel, just när den behövs. Det blir lite som att en av spelarna i en omgång Monopol har rätt att skriva om reglerna när som helst och göra sig själv till vinnare precis i det ögonblicket han blir pank.

En elegantare lösning använder Tolkien i upplösningen av Sagan om konungens återkomst. Under hela romanen har den onda ringen brutit ner ringbäraren Frodo, och att han slutligen bryter samman och vägrar förstöra ringen under den stora slutstriden är helt logiskt. Att ringen ändå förstörs är tack vare att Gollum tappar koncepterna, vilket också är helt rimligt eftersom hans älskade ring är så nära att förstöras och att han lyckas återerövra den i sista stund. Att de båda hobbitarna Frodo och Sam sedan räddas ur vulkanen av jätteörnar hade varit både klumpigt och osannolikt, om inte örnarna även hade räddat Frodos farbror redan i boken Bilbo och att örnarna ändå kommit till platsen för att bekämpa mörkrets makter.

Frågan om berättelsens inre logik är egentligen inte särskilt konstig. Redan när du beskriver miljön och berättarsituationen som din saga ska utspelas i drar du upp de viktigaste reglerna. En saga som utspelas i vår värld fungerar utifrån våra naturlagar, så länge inget annat sägs. En fantasyberättelse kan fungera utifrån helt andra regler, men då måste de reglerna vara lika konsekventa i sin värld som våra egna i vår värld. Och vissa regler ändras sällan, framför allt de som har att göra med karaktärernas drivkrafter och personligheter.

2 Responses

  1. Hej är harry potter en saga

Leave a Reply

Using Gravatars in the comments - get your own and be recognized!

XHTML: These are some of the tags you can use: <a href=""> <b> <blockquote> <code> <em> <i> <strike> <strong>